COPENHELL - En kärleksförklaring i tre delar. Del 2: FREDAG

Vilken dag det blev. En av mina bästa, alla kategorier, på mycket länge. Många faktorer spelade in. En helvetisk bakfylla som botades. Ett rent skitväder som vände till rena sommarvibbar. En MÄNGD oerhört bra spelningar. En massa möten med sköna, glada människor som bjöd på ett leende, en metalgrimas, en selfie och gott sällskap i mosh piten. Jag blev lite kär i COPENHELL under fredagen.

FREDAG

Ensiferum. Foto: Veckans Vrål

Lagom till att regnet lagt sig och det faktiskt börjar spricka upp så äntrar jag återigen portarna till ett COPENHELL som verkar tänka likadant som jag. Att är skönt att första dagen är avklarad så man kan komma in i festivalkoman ordentligt. Man behöver liksom en första dag i ryggen för att bli tillfreds med kroppens tillkortakommanden och ork, alkoholens verkningar och helt enkelt släppa loss ordentligt. Jag har bestämt mig för att njuta betydligt mer än vad gjorde under fredagen och inleder lugnt med att strötitta på finsk pagan metal i form av Ensiferum, följt av rutinerad, tysk black metal i form av Morgoth. En skön uppvärmning och även om det är tidig eftermiddag kan man redan förutspå att det kommer bli en festlig afton. Publiken är redan riktigt engagerad och de som inte kommit så långt sitter tillsammans med undertecknad i gräset i den så strategiskt placerade backen framför Helviti  och Hades och sippar på dagens första handfull öl medan de gungar slappt med huvudet.

Morgoth. Foto: Veckans Vrål

Tomas Lindberg, At The Gates. Foto: Veckans Vrål

Näst är det så dags för legenderna i At The Gates att äntra Hades. Bara en kvart senare ska hyperintressanta Krokodil kliva på Pandæmonium och mitt vrålhjärta är kluvet. Efter tre låtar, varav en är "Slaughter of the soul", med Tomas Lindbergs varma stämma bestämmer jag mig för att prioritera okänd mark framför bekant och förvisso mycket behaglig terräng. Det rådde dock ingen tvekan om att At The Gates tänkte bjuda upp till redig dans på COPENHELL.

Det visar sig dock vara ett bra beslut att prioritera Krokodil. Bandet, som stoltserar med tre skäggprydda gitarrister, är försenade med flyget och står och soundcheckar framför en blygsam och gles skara människor när jag kommer dit. Men det är inget som drabbar humöret när de väl sätter igång. Tvärtom verkar de bli än mer peppade av motgångarna. Sångaren Simon Wright är tokladdad spelningen igenom och höjer tidigt sin COPENHELL-ölburk och undrar lite blygsamt om publiken är redo att "get fucked up together with us". Ingen i publiken verkar ha något emot det. Förutom att Krokodil spelar en ösig, intressant och tung hybrid av hardcore och sludge metal så är Simon Wright den stora behållningen av spelningen. Han går oavbrutet omkring på scenen, slår sig för bröstet, höjer sin ölburk, allt med ett minspel som signalerar att man inte bör ställa sig ivägen. Adrenalinet sprutar hos Wright, vilket smittar av sig. Bra låtar, som"Shatter" och "Reptilia familiar", blir ännu bättre live och ljudet är mäktigt fett tack vare de tre gitarrerna. Dessutom märks det på bandet att de gillar den fina responsen COPENHELL-publiken visar, trots att de inte drog storpublik. Jag lämnar Pandæmonium en bakfylla fattigare och med mycket positiv energi inför resten av kvällen.

Krokodil. Foto: Veckans Vrål

Med snabba steg drar jag mig vidare mot Helviti, och en av kvällens stora akter, punkrockarna i Rise Against. Även om jag gillar dem och sett fram emot att se dem länge så har jag inte vågat dra upp förhoppningarna för högt. Det visar sig att det kunde jag visst ha gjort, för Tim McIlrath o co är på ett lysande humör och levererar en riktig punkfest. Tim McIlRath är skönt avslappnad och bjuder på publikfrieri i ett rasande tempo. Charmoffensiven fortsätter när han ger sig ut i publiken för att riva av en låt. Publiken sjunger med, och när Rise Against  hoppar, ja då hoppar resten av COPENHELL också. Om humöret inte redan hamnat i topp av bandets glädjespridande spelning så är det dessutom sol och sommarvarmt och festivalområdet känns som förbytt mot gårdagens grådask. En bekant men på senare år sällsynt festivaleufori börjar spridas i kroppen och det är otroligt fint att fira midsommar på Reflshaleøn.

Rise Against. Och sol! Foto: Veckans Vrål

Reba Meyers, Code Orange. Foto: Veckans Vrål

Och det ska bli än finare. Nästa band att ta plats på Pandæmonium är Code Orange, kanske det band jag sett fram emot allra mest att se av allt det fina på COPENHELL. Bandet har en enorm energi och en aggressiv attityd på scen som tillsammans med den för hardcoreband ovanliga sättningen med både gitarristerna och trummisen som sångare gör dem till en unik upplevelse live. När trummisen Jami Morgan sätter igång spelningen genom att vråla i den distade micken att det är dags för publiken längst bak att vackert kliva fram för nu är det dags för hardcore, för att sedan sätta igång dängan "My world" har jag ingen motståndskraft kvar. I totalt klimax avslutar jag filmandet efter halva låten och ger mig in i mosh piten för första gången på COPENHELL. Det är en rening för själen att se Code Orange leverera en tokförbannad hardcorekonsert inför en hyfsat gles men extatisk publik. Basisten Joe Goldman är en fröjd att se när han frustar som en förnärmad tjur eller när han svingar sina långa ben i någon rörelse som jag känner igen från Tekken 3. Samtliga i bandet ger verkligen allt och det var längesen jag såg något så inspirerande och äkta på en scen. Allt annat på COPENHELL får ursäkta men detta är den bästa spelningen på hela festivalen. 

Code Orange. Foto: Veckans Vrål

Kreator. Foto: Veckans Vrål

Helt golvad av föregående konsert är det läge för återhämtning. Vad kan då passa bättre än en drink i kvällssolen sittandes på tidigare nämnd backe medan Primordial dundrar på sin folk/black metal på Hades nedanför. När thrashlegenderna i Kreator kliver på Helviti strax efter har jag egentligen inte planerat att hålla mig kvar så länge men tyskarna levererar så pass att jag fastnar. Sångaren "Mille" eldar på publiken ordentligt och är inte sen att bjuda upp till circle pit. Jag är positivt överraskad av energin på scen, och tyskarna visade att gammal inte bara behöver vara äldst, de kan ösa också.

Gött häng i lutande terräng. Foto: Veckans Vrål

När solen gått ner är det så dags för Red Fang att ta över Hades med deras svängiga stoner metal. Precis som sångaren och basisten Bryan Giles konstaterar i ett av få mellansnack, "we don´t talk that much", så handlar det mycket om att låta låtarna tala för själva mer än att gapa om annat när Red Fang står på scen. Och om de inte snackar så mycket, så spelar de desto bättre. Låt efter låt levereras och det svänger om allt man hör. Jag gillar bandets lite avvaktande scenpersonligheter som nästan känns lite blyga, men är publikfriande ändå genom att de visar hur mycket de gillar sin musik. Det handlar ju om känslor, inte så mycket om publikfriande knep (läs Slipknot) även om alla band så klart har ett visst mått av sådana. Kruxet är att leverera sin musik så att jag som ser på blir övertygad om att detta är en spelning som är speciell, även för bandet själva. Red Fang lyckades med små medel göra just detta. Tack för det.

Red Fang. Foto: Veckan Vrål

Denna episka fredag börjar lida mot sitt slut men jag har en godbit kvar att se fram emot. Svenskarna i Monolord ska nämligen avsluta Pandæmonium vid den okristliga tiden 01.30. Det blir en längre sväng i Biergarten och en snabbtitt på Primus innan det är dags. Med en hel del Royal Export i blodet passar Monolord och deras doom metal alldeles utmärkt. Det är snygga och svängiga riff som, eftersom det går i makligt tempo, är svåra att missa timingen i när man headbangar, även för den förfriskade. Svenskarna levererar och jag viker mig dubbel i yviga nickande rörelser för att visa min uppskattning. COPENHELL-fredagen gick på så vis ut med ett boom, jag menar doom. Förlåt.

Monolord. Foto Veckans Vrål

Kramar VV