Roskilde 2015: PALLBEARER

Mastodon och Every Time I Die i all ära, men den konsert jag sett fram emot mest under torsdagen, ja egentligen hela festivalen, är när doomälsklingarna i Pallbearer ska spela på Pavilion kl 22. Sedan de släppte Foundations of burden förra året har jag nämligen varit upp till öronen förälskad i deras stämningsfulla och melodiösa doom metal med sångaren Brett Campbells klara och vackra stämma som stort utropstecken. Det är således med enorma förväntningar jag tar farväl av mina campkamrater Konrad och Jonathan och skyndar mig ner mot festivalens minsta utomhusscen.

Spelar man doom hinner man med en öl mellan ackorden. Foto: Veckans Vrål

Anledningen till vårt uppbrott är att giganterna i Muse snart ska kliva på Orange scenen, vilket lockar många av festivalens besökare, inklusive mig, om det inte varit för Pallbearer. Det är kanske delvis på grund av det som det inte är jättemycket folk under Pavilions blåa tältduk. Det är dock absolut inte folktomt. Bandet från Little Rock, Arkansas har fått en hel del välförtjänt uppmärksamhet bland annat i form av "Best new music" status av ansedda Pitchfork, för båda sina fullängdare och Roskildepubliken verkar ha snappat upp detta, för stämningen är hög.

Även om mina förväntningar är skyhöga är jag övertygad från att det första ackordet "Worlds apart" slås an. Det låter precis lika bra som på skiva och upplevelsen blir än mer episk när jag ser hur Brett Campbell, Devin Holt, Joseph D. Rowland och Mark Lierly gå in i sig själva och musiken på tre meters avstånd. De tunga riffen bryts av mot Bretts vackra och rena sång, som ljuder ekandes genom tältet med hjälp av en väl tilltagen nivå på reverbreglaget, och allt tuggar på i ett hypnotiskt, malande tempo. Publiken och Pallbearer nickar lidelsefullt tillsammans i takt med den tunga musiken och det behövs inte mer för att bekräfta den fina gemenskap som kärleken till musik kan skapa. Det ligger en euforisk och ömsesidig kärlek till Pallbearers musik i luften och när bandet annonserar "The ghost I used to be" som fjärde låt når jag festivalens hittills absoluta musikaliska topp för egen del. Krampaktigt vänder och vrider jag på mig själv i nickande rörelser som i mitt huvud ser engagerat och lite coolt ut. Utifrån lär jag se ut att vara i behov av psykiatrisk vård. Men vem behöver det när det finns musik så bra som den som uppvisas på Pavilion denna torsdag kväll?

Pallberarer. Foto: Veckans Vrål

 Låtar som "Devoid of redemption, nya singeln "Fear and fury", "Foundations" och ovan nämnda "Worlds apart" och "Ghost I used to be" talar helt för sig själva och bandet behöver inte säga mer än att de är glada att vara på Roskilde, det är en fantastisk kontakt mellan publik och band ändå. Så när avslutande "Foreigner" ljuder ut är jag i musikalisk extas och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag måste ha mer, tänker jag, och kanaliserar denna känsla genom att förgäves och desperat leta efter ett merchandisestånd och en T-shirt, att bära som en manifestation av vad jag just upplevt. Nu får jag nöja mig med minnet och denna text. Pallbearer levererade festivalens känslomässigt starkaste spelning för mig, och jag är mycket glad över att ha fått möjligheten
att se dem. Får jag läge att göra det igen kommer jag inte missa det, var så säkra.

Konst- och skruva på reglagepaus. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV