Parkway Drive + Heaven Shall Burn = Sant

Jag hade turen att få se Parkway Drive och Heaven Shall Burn på Amager Bio i Köpenhamn den 1 december 2014. Se klipp från det här.Grym konsertkväll där även Carnifex och Northlane spelade. Det var dagen innan banden inledde huvuddelen av sin co-headliner turné i Berlin, vilket denna lilla filmsnutt förtäljer om. Upplägget var att banden turades om på scen, vilket inte gjordes i Sverige och i Köpenhamn. Kul upplägg dock och en fin liten minidokumentär om det.

Kramar VV

Lite filmtips!

ONE NINE NINE FOUR (2008)

Nostalgiskt om 90-talets punk. Om man som jag tillbringade tidiga tonår med att lyssna på Green Day, Offspring, Bad Religion och allehanda skatepunk så är detta god underhållning.

Keepers Of The Faith (2012)
När det gäller hardcore är Terror ett av mina absoluta favoritband. Dokumentären berättar bandets historia och tillvaro kring släppet av grymma Keepers of the faith.

Slow Southern Steel (2010)

Är man intresserad av att fördjupa sig lite i den metalkultur som kommit ur amerikanska södern i allmänhet och sludge metal i synnerhet, och samtidigt få sig en rejäl dos truckerkepsar, jeansvästar och skönt avslappnade typer i skägg, så är Slow Southern Steel värt en stund. Eyehategod, Phil Anselmo, Music Hates You, Down, m fl är representerade.

Kramar VV

The Årets Album countdown, topp 5!

Så till de fem allra bästa vrålalstren som släpptes under 2014. Dessa fem skivor är alla fantastiska på sitt sätt och har en stor del i att 2014 är ett av mina bästa musikår någonsin. Med förhoppning om ett ännu bättre 2015!

5. Crowbar - Symmetry in black
Årets mesta tunggung står veteranerna i Crowbar för. Symmetry in black är en trögflytande och blytung historia som lär sätta de allra stelaste nackar i arbete. Det inflytelserika bandet från New Orleans har ett eget sound och riff som får det att rycka i luftgitarrstarmen, och som toppas med Kirk Windsteins fenomenala, raspiga sång. Symmetry in black är sludge i perfektion och ett band jag ämnar fördjupa mig i under 2015.
   

Crowbar

4. Martyrdöd - Elddop

Martyrdöd

Med vacker och melankoliskt melodiös crust
har Martyrdöd fullkomligt fångat mitt hjärta med Elddop. Kombinationen av rå och ösig d-beat crust tillsammans med vackra, folkmusikinspirerade gitarrmelodier gör Elddop till ett verk som har både musikaliskt djup och långfingret i luften. Martyrdöd är ett band jag hoppas få se på en scen i min närhet så snart det bara är möjligt. Så länge njuter jag av låtar som "Synd", "Prästernas tid", "Elddop" och "Skum på världens hav", den senare för övrigt en av mina favoritlåtar 2014.




3. Pallbearer - Foundations of burden
Sent omsider fick jag upp ögonen för denna vackra, episka och fantastiskt trevliga doomkreation. Pallbearer bjuder på mäktiga och vackra toner på Foundations of burden och Brett Campbells sång är helt fenomenal. Den låter som om den trillat av en pretentiös prog-metalskiva och landat på Foundations of burden som av en lycklig slump och höjer helheten till enorma höjder. Favoritspåret "The ghost I used to be" är så fin att jag dör lite varje gång jag lyssnar. Foundations of burden har stadigt avancerat på denna lista för varje lyssning och är en helt fantastisk skiva som jag planerar att åldras tillsammans med.




2. Enabler - La fin absolue du monde

Av hardcore är du kommen, till hardcore skall du återkomma. Enabler får mig att återfå tron på världen igen med sin helt fantastiskt ösiga hardcore. Det är förbannat utav bara helvete och ett driv rakt in i kaklet utan att någonsin vara enformigt. Tvärtom så får La fin absolue du monde bara mer djup och nyanser för varje lyssning. En av de bästa hardcoreskivor jag hört, helt enkelt. Och det hade kunnat räcka ända upp i topp för Ohio-trion om det inte vore för ett gäng från New York.

1. Black Anvil - Hail death
Det har varit ett helvete att komma fram till nummer ett på denna lista. Och även i skrivandets stund frågar jag mig vad det är som gör att Hail death och Black Anvil ska komma före de fantastiska hardcore-, doom-, crust- och sludgeskivorna ovan. Och svaret ligger mycket i hur jag känner när jag lyssnar. Jag känner mig nämligen jävligt METAL, vilket jag gärna vill. Anledningen till det är att Black Anvil skapat en skiva som känns som en metalklassiker, trots att den är daterad 2014. Deras mix av black, thrash och heavy metal känns stilbildande och underhållande på samma gång och jag har inte haft en tråkig stund tillsammans med Hail death sedan jag hörde den för första gången i somras. Behållningarna är många, där låtskrivandet är den största men där till exempel rensångskörerna är en liten detalj som höjer helheten enormt. Jag mår som bäst när musik utmanar mig samtidigt som jag blir så medryckt att jag inte vet var jag riktigt ska ta vägen. Black Anvil har lyckats med precis det. Jag älskar dem för det. Se bara hur fina de är. Och lyssna!

BLACK ANVIL

Kramar VV

The Årets Album 2014 countdown, plats 10-6.

Mastodon, Live @ STHLM Fields 2014.

10. Mastodon - Once more 'round the sun

Giganterna i Mastodon har i Once more 'round the sun egentligen åstadkommit en riktigt stabil
rockskiva mer än en vrålprodukt. Det är nämligen rätt rakt på sak för att vara Hinds, Sanders och gänget och innehåller riktigt radiovänliga hits som "The Motherload" och "High Road". Vissa kanske rynkar på näsan åt rörelsen mot det mindre progressiva men jag kan inte låta bli att gilla det skarpt. Och fenomenale Troy Sanders är därmed representerad på två platser i årets lista. 

9. Misery Index - The Killing Gods

Med sin brutala och tekniskt nästintill perfekta deathgrind, har Misery Index sedan släppet av fenomenala Traitors (2008) varit ett av mina favoritband när det gäller de allra tyngsta formerna av metal. Inte konstigt då att jag hade skyhöga förväntningar på The killing Gods. Förväntningar som kanske inte infriades till 100 %. The killing Gods är mindre intensivt i jämförelse med tidigare album och med en mindre dos grind och större andel malande death med minskad brutalitet som följd. Nu ska det sägas att The killing Gods inte är någon promenad i parken utan håller hög klass och musikalisk svårighetsgrad. Den känns tyvärr känslomässigt inte lika aggressivt som Misery Index är i sina bästa stunder. Tack vare hög lägstanivå är det ändå ingen tvekan att The killing Gods ska in på topp 10. Hoppas de lackar ur lite mer till nästa gång bara.

8. Junius - Days of the fallen sun
Ok, att beteckna Junius som vrål kanske är att töja lite på begreppet. Men det är jag mer än villig att göra inför den tunga, melodiösa och i det närmaste klassiskt komponerade rock som Bostonbandet spelar, och som har tydliga spår av postrock och postmetal i sig. Days of the fallen sun är en samling vackra och melankoliska låtar som satte sig direkt, där "Battle in the sky" är mest metal om man råkar vara känslig för mjuk musik.

The Great Old Ones

7. The Great Old Ones - Tekeli-Li

Franska The Great Old Ones har verkligen sinne för stämning och skönhet i sin blandning av postrock och black metal, och Tekeli-Li har varit en av mina favoriter året igenom. Oavsett om jag befinner mig i horisontalläge på en strand eller i gnistrande kalla vinterlandskap så målar The Great Old Ones verkligheten vackrare med sin fantastiska musik. Egentligen är det bara det faktum att det släppts så många otroligt bra vrålalbum under 2014 som hindrat Tekeli-Li från att hamna betydligt högre.

 


6. Agalloch - The serphent and the sphere

Så till ett band och en skiva som växt oerhört på mig under året. Agalloch från Portland, Oregon har i The serphent and the sphere åstadkommit en otroligt vacker skiva, och med sin progressiva mix av folk metal, black metal och postrock låter det som inget annat. Viskande black metal-sång och melodiösa ljudlandskap ger en episk känsla och låtar som "Dark matter Gods" och "Celestial effigy" är rakt igenom melodiös perfektion. The serphent and the sphere är en skiva som vidgat mina musikaliska vyer under året och sådant ska premieras.

 

Redo för topp fem? Huuga, det är bra grejer där alltså.

Kramar VV

The Årets Album 2014 Countdown, plats 15-11.

2014 var ett formidabelt vrålår på många sätt, inte minst genom alla de spännande, nydanande, efterlängtade, ögonbryns- och livshöjande album som släppts under året. Som alltid innebär den summativa bedömningen av året ett rent helvete. Man inser att man inte lyssnat på allt, och att det inte är möjligt. Man brottas mellan att alla ska med, samtidigt som alla inte kan hamna på delad plats.

Här kommer den i alla fall, Veckans Vrål Årets Album Of The Year Countdown, del 1.

15. Marmozets - The weird and wonderful Marmozets

Marmozets

De brittiska ynglingarna i Marmozets får anses som en av förra årets snackisar och Roadrunner Records är nog mycket nöjda med det nyförvärvet. Det syskonspäckade bandet har lyckats med ett poppigt och lättsmält album som samtidigt är progressivt och sticker ut, och som sammantaget är både intressant och behagligt att lyssna på. Influenserna av mathcore i de tyngre partierna finns med som en extra krydda bland svängiga riff och melodiösa, catchy refränger. The Weird And Wonderful Marmozets är precis det kidsen behöver, unga som gamla.



14. At The Gates - At war with reality

Legenderna i At The Gates återvänder till verkligen med en habil insats på At war with reality. Jag har ändå fått brottats en del med det hett efterlängtade albumet men landat i att det är vad man kan förvänta sig och lite till, men kanske inte så mycket mer. Hur som helst, även om nostalgin spelar in en del har At war with reality förtjänat sin plats på en lista över årets bästa album. I kategorin comeback hade de legat etta.

13. Killer Be Killed - Killer Be Killed
Med superhiten "Wings of feather of wax" inleder supergruppen Killer Be Killed sitt debutalbum på ett supersvängigt sätt. När Soulfly, Dillinger Escape Plan, Mastodon och Mars Volta möts i ett band tar nämligen alla invecklade rytmer och avancerade, progressiva element från originalbanden ut varandra och det bjuds in till ett svängigt och catchy metalparty. Och den inbjudan tackar man ju inte nej till i första taget.




12. Tombs - Savage gold
I och med Savage Gold har jag fått upp ögonen för vilt blandande och experimenterande Tombs från Brooklyn, New York. Lika delar black, sludge, doom och post metal samsas i en intressant hybrid som kanske inte får mig att studsa av glädje vid första lyssningen men som långsamt växer på mig likt en välkommen ansiktsbehåring. Allt för att släppa ut mig på andra sidan, lite visare, lite mognare. Det är sådana skivor som håller i längden.

YAITW. Foto: metalsucks.net

11. Young And In The Way - When life comes to death
Lås in era döttrar. Och söner samt annan släkt och vänner som ni håller av för den delen. YAITW gör ont och kanske vill dig ont också. Men ack så fint det är att få ett musikaliskt njurslag, precis när man trodde man var trygg. Blackened crust med lite grindcore-feeling kallar vi det kompakta och aggressivt mörka kaoset som presenteras på When life comes to death och som fullkomligt slog mig av stolen när jag stötte på det. Helt fantastiskt, otroligt intensivt och till råga på allt så svänger det.




Kramar VV