En favorit som verkligen höll för trycket 2015 är Deafheaven från San Fransisco. Bandet som blev den creddiga kritikerkårens älsklingar (Pitchfork t. ex.) med deras andra album Sunbather (2013) och som blivit så pass stora utanför metalkretsar att folk är tvungna att hata lite och ifrågasätta deras musikaliska rättfärdighet. Är det black metal eller inte, på den nivån liksom. Sådant skiter jag fullständigt i, jag är så oäkta det går men fin ändå. Deafheaven å andra sidan behöver inte oroa sig för eventuella äkthetstvister eller genrefundamentalisters sura miner. Med New bermuda har bandet nämligen visat att de står över allt vad musikaliska fack heter och inte är något annat än sig själva, en liten, fin och ack så viktig pusselbit i musikhistorien.
Hade Deafheaven kört med både hängslen och livrem hade de släppt en ny Sunbather och cashat in rätt mycket goodwill ändå. Då hade de inte hamnat på topp tio på denna lista, jag har hittat för många band som gör något liknande på ett minst lika bra sätt (Ghost Bath t. ex). Tur då att utvecklingskurvan till New bermuda är lika tydlig som den är brant. Sunbather var för mig en ekvation där variablerna black metal och post rock (eller shoegaxe, eller post metal om du vill) var rätt tydligt åtskilda, även om de gifte sig otroligt fint tillsammans. På New bermuda är de bärande elementen inte lika lätta att sära från varandra. De lugna partierna finns kvar men smälter in på ett annat sätt och när Dan Tracy kör sina blast beats är det till mer diversifierade gitarrmattor än tidigare. Både på "Brought to the water" och "Luna" kan vi höra riktigt thrashiga partier, som skapar fin fond mot nämnda blast beats.
Lugnt släpiga "Baby blue" är ett gott exempel på hur tempot på New bermuda är mer omväxlande än tidigare. Den har en fin, hypnotisk och postrockig start som övergår i ett malande gitarrkomp som Deftones skulle kunna sno med sig hem från efterfesten och använda på nästa skiva. Avslutande "Gifts for the earth" kör i det närmaste med ett traditionellt upplägg med vers - refräng - vers - refräng där verspartiet är i form av odistade gitarrer som skulle kunna ta plats på en emo- eller indielåt utan att sticka ut. I den snygga refrängen är dock den distade ordningen återställd. Deafheaven har behållt allt fint från förr. Det är fortfarande harmoniskt och vackert, samtidigt som stämningen är mörkare. Framför allt erbjuder New bermuda mycket variation och mycket musik för pengarna. Mycket mer än antalet låtar på skivan antyder.
Jag var länge säker på att New bermuda skulle toppa årets lista. Den är nämligen helt fantastisk. Hade det inte varit för den käftsmäll till skiva från ett band från fjollträsk (Stockholm, reds anm) som sopade banan med allt 2015, hade Deafheaven tagit hem det med råge.
 |
| Deafheaven. |
HELA LISTAN:
2. Deafheaven - New bermuda
3. Baroness - Purple
4. Elder - Lore
5. Khemmis - Absolution
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar