söndag 10 januari 2016

Årets Album 2015, plats 1: THIS GIFT IS A CURSE - All Hail the Swinelord

ÄNTLIGEN! Som jag har längtat att få lätta mitt hjärta och berätta glädjens budskap, det vill säga vem som klivit högst upp på pallen i VV-mästerskapet över de bästa albumen 2015. Förstaplatsen går till ett magnetiskt attraherande inferno som ingen mår bra av att gå miste om, nämligen Stockholmsbandet This Gift Is A Curse med deras våldsamma epos All hail the swinelord. 

Jag har funderat mycket kring varför just denna skiva knipit förstaplatsen och kommit fram till att det helt enkelt är för att den känns mest. Fysiskt trycks man ner i stolen eller upp mot väggen och psykiskt vet man inte om man ska gråta av glädje eller sorg. Från första sekund har jag fullständigt dragits med i det virvlande kaos som är All hail the swinelord. Det är en uppvisning i brutal, snabb och avgrundsdjup svartnad hardcore som inte bör lämna någon oberörd. Black metal och hardcore har aldrig haft ett så fint förhållande som när This Gift Is A Curse står som ansvariga.

All hail the swinelord inleds med en käftsmäll i tre etapper med "Swinelord", "New temples" och "Rites". Tempot är ursinnigt och den ljudvägg som slår emot en när man trycker på play lägger sig som en välkommen tyngd över bröstet. På "XI: For I am the fire" skruvas tempot ner och det är helt plötsligt bedövande vackert, om även med en mörk och desperat underton. Tunga "Hanging feet" drar ner oss mot botten ytterligare innan "Old lies" tar vid med ett i det närmaste rockigt sväng. "We use your dead as vessels" är ytterligare en käftsmäll innan "Åskrådare" avslutar med en så övertygande desperation att jag tror apokalypsen är kommen varje gång. Den finstämmiga sången på klingande skånska är ett vackert inslag och jag älskar det postrockiga bygget låten vilar på.

Det är mixen av dels det ursinniga musikaliska och känslomässiga manglet och dels det desperata, ångestladdade svårmodet som gör All hail the swinelord till en helt komplett känslo- och musikupplevelse, och följdaktligen en enastående skiva. Produktionen är massiv och tung och tillsammans med musiken ger den mig en känsla av att få en käftsmäll och en varm omfamning på samma gång. This Gift Is A Curse har lyckats ge mig samma omvälvande känsla som jag fick när jag hörde den gamla legendariska hardcoreskivan It´s me God (1997) med Breach som fjunig tonåring. Det finns också en del musikaliska paralleller dem emellan. Med tanke på att jag fortfarande håller It´s me God som ett mästerverk förstår ni hur högt jag rankar All hail the swinelord. Det är helt underbart att This Gift Is A Curse är svenskar, och helt sjukt att de inte är större än vad de är. Det dröjer nog inte länge innan det blir ändring på den saken.

Kolla in hela listan nedan och klicka dig vidare i den om du missat något gött. Med det tackar Veckans Vrål för uppmärksamheten, tålamodet och ett fint 2015. Med hopp om många vrålrelaterade äventyr 2016!

This Gift Is A Curse.



HELA LISTAN:
1. This Gift Is A Curse - All hail the swinelord
2. Deafheaven - New bermuda
3. Baroness - Purple
4. Elder - Lore
5. Khemmis - Absolution
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire


Kramar VV

Årets Album 2015, plats 2: DEAFHEAVEN - New Bermuda


En favorit som verkligen höll för trycket 2015 är Deafheaven från San Fransisco. Bandet som blev den creddiga kritikerkårens älsklingar (Pitchfork t. ex.) med deras andra album Sunbather (2013) och som blivit så pass stora utanför metalkretsar att folk är tvungna att hata lite och ifrågasätta deras musikaliska rättfärdighet. Är det black metal eller inte, på den nivån liksom. Sådant skiter jag fullständigt i, jag är så oäkta det går men fin ändå. Deafheaven å andra sidan behöver inte oroa sig för eventuella äkthetstvister eller genrefundamentalisters sura miner. Med New bermuda har bandet nämligen visat att de står över allt vad musikaliska fack heter och inte är något annat än sig själva, en liten, fin och ack så viktig pusselbit i musikhistorien.

Hade Deafheaven kört med både hängslen och livrem hade de släppt en ny Sunbather och cashat in rätt mycket goodwill ändå. Då hade de inte hamnat på topp tio på denna lista, jag har hittat för många band som gör något liknande på ett minst lika bra sätt (Ghost Bath t. ex). Tur då att utvecklingskurvan till New bermuda är lika tydlig som den är brant. Sunbather var för mig en ekvation där variablerna black metal och post rock (eller shoegaxe, eller post metal om du vill) var rätt tydligt åtskilda, även om de gifte sig otroligt fint tillsammans. På New bermuda är de bärande elementen inte lika lätta att sära från varandra. De lugna partierna finns kvar men smälter in på ett annat sätt och när Dan Tracy kör sina blast beats är det till mer diversifierade gitarrmattor än tidigare. Både på "Brought to the water" och "Luna" kan vi höra riktigt thrashiga partier, som skapar fin fond mot nämnda blast beats.

Lugnt släpiga "Baby blue" är ett gott exempel på hur tempot på New bermuda är mer omväxlande än tidigare. Den har en fin, hypnotisk och postrockig start som övergår i ett malande gitarrkomp som Deftones skulle kunna sno med sig hem från efterfesten och använda på nästa skiva. Avslutande "Gifts for the earth" kör i det närmaste med ett traditionellt upplägg med vers - refräng - vers - refräng där verspartiet är i form av odistade gitarrer som skulle kunna ta plats på en emo- eller indielåt utan att sticka ut. I den snygga refrängen är dock den distade ordningen återställd. Deafheaven har behållt allt fint från förr. Det är fortfarande harmoniskt och vackert, samtidigt som stämningen är mörkare. Framför allt erbjuder New bermuda mycket variation och mycket musik för pengarna. Mycket mer än antalet låtar på skivan antyder.

Jag var länge säker på att New bermuda skulle toppa årets lista. Den är nämligen helt fantastisk. Hade det inte varit för den käftsmäll till skiva från ett band från fjollträsk (Stockholm, reds anm) som sopade banan med allt 2015, hade Deafheaven tagit hem det med råge.

Deafheaven. 



HELA LISTAN:
2. Deafheaven - New bermuda
3. Baroness - Purple
4. Elder - Lore
5. Khemmis - Absolution
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

lördag 9 januari 2016

Årets album 2015, plats 3: BARONESS - Purple

En bidragande faktor till att detta monster till liståtagande dragit ut på tiden är att det var en skiva som inte behagade se dagens ljus förrän några dagar innan jul. Och jag hade på känn att det inte var värt att mejsla ut någon lista förrän ett av förra årets mest emotsedda släpp kommit ut, det vill säga Baroness fjärde fullängdare Purple. Det visade sig att jag gjorde rätt i att vänta.

I klassen "årets bragd" har kvartetten från Savannah, Georgia vunnit redan. 2012 var man med om en allvarlig busskrasch i England med så pass allvarliga skador att trummisen Allen Blickle och basisten Matt Maggioni senare fick lämna bandet. Nick Jost och Sebastian Thomson har ersatt och Baroness har med Purple lyckats kröna sin färgstarka diskografi med ett sjuhelvetes fin comeback.

Sällan, om någonsin, har det låtit så här hjärtligt om det progressiva stoner metalbandet, som höjt sitt låtskriveri några snäpp på Purple. Bandets musik har polerats jämfört med tidigare, det är renare och mer melodiöst och man har lagt till sig med riktigt allsångsvänliga refränger. John Baizleys sång låter bättre än någonsin och det är stundtals arenarocknivå på härligheten. Samtidigt har inget av det som alltid varit Baroness storhet gått förlorat. Kvar är de fantastiska riffen och det progressiva i låtbyggandet.

Sammantaget har Baroness förblivit sitt sanna jag, men helt enkelt blivit vackrare. På Purple finns en av årets bästa låtar i "Shock me". Den refrängen alltså. Också "Try to disappear" och "Chlorine and wine" är episka bidrag till rockhistorien. Lugna "If I have to wake up (would you stop the rain)" är en finstämd historia som jag slänger in som presumtiv bröllops- och begravningslåt när det nu blir aktuellt. Innan de övergångsriterna är aktuella kan vi tillsammans boka in att vi kommer dricka öl till Purple för resten av livet.
Baroness. Foto: beardedgentlemenmusic.com



HELA LISTAN:
3. Baroness - Purple
4. Elder - Lore
5. Khemmis - Absolution
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

fredag 8 januari 2016

Årets Album 2015, plats 4: ELDER - Lore

Ni ska veta att jag velat fram och tillbaka kring vart jag ska placera denna kompetenta best till skiva. Det tightar onekligen till sig ordentligt när det gäller de album som är så utomordentliga att de placerat sig i topp fem och mellan plats fem till tre är det i princip dött lopp. Precis som Khemmis har vi i Elder ett band som har doom metal som bas men som utvecklat genren med en massa godis från andra musikaliska gottepåsar.

Bostontrion har egenskaper som borde attrahera allt från luttrade doomfans till avdankade 70-talsrockers och till tjugoåriga nyfrälsta fans av stoner metal. Med sina fem omväxlande låtar, alla i lämpligt doomformat med en livslängd på kring tio minuter eller mer, har Lore verkligen mycket att erbjuda alla anhängare av gitarrbaserad musik. Skivan är fullspäckad med psykedeliska rockriff och har alltid ett solo som väntar runt knuten för att krydda tillvaron lite.

"Compendium" inleder Lore med en grandios och ösig stonerkänsla och hade inte Elder fångat mitt hjärta innan dess vann de mig kring 06:30 in i låten med ett för sammanhanget kort trettiosekundersstick som är skönt ryckigt och fullständigt himmelskt. Om de hade mig efter det, blev jag perverterat besatt efter episka "Lore" pausat kring åttaminuterstrecket för att komma tillbaka i ännu vackrare skrud än när den lämnade och avsluta i ett sju minuter långt, växande klimax. Det är inte konstigt om du börjar gråta till den låten för övrigt. Vi vet ju att det alltid är brukligt att gråta till bra doom, men tårarna är lättare till hands när det är så intelligent och vackert som på LoreElder är gitarronani på ett mycket sympatiskt vis och Lore är en skiva vi sent kommer glömma.

Elder. Foto: Ryan Boyd



HELA LISTAN:
4. Elder - Lore
5. Khemmis - Absolution
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

torsdag 7 januari 2016

Årets Album 2015, plats 5: KHEMMIS - Absolution

Det lär vara svårt, för att inte säga omöjligt, att inte falla pladask för den otroligt älskvärda doomkreation som kvartetten Khemmis från Denver knåpat ihop som ett mycket imponerande debutalbum. Absolution heter härligheten som bör kunna locka den mest luttrade skeptikern in i doomträsket. För det är nämligen ingen svårflirtad och depressiv variant som bjuds. Tvärtom är det en medryckande och lyssnarvänlig variant av doom som lånar mer än lite från stoner, sludge metal och från gammal god hårdrock, speciellt i sång- och gitarrharmonierna. Ett "doom metal Iron Maiden" läste jag att bandet beskrivit det själva som, vilket inte är så tokigt formulerat.

Minns ni mitt tjat om Pallbearer, bland annat från förra årets lista, och har gjort hemläxan och lyssnat på dem kommer ni se vissa paralleller. Speciellt den finstämmiga rensången är en fin egenskap banden har gemensamt. Sångaren Phil´s klara stämma och de episka melodierna han ljuder ut är en av de stora behållningarna med Khemmis. Om du inte är blyg för lite gåshud kan jag hänvisa dig till "Antediluvian" runt 03:30, "Burden of sin" vid 02:35 samt "The bereaved" vid 04:23 för små godbitar i den i sin helhet fantastiska sånginsatsen. "The bereaved", som avslutar Absolution med bravur är för övrigt en otroligt vacker låt.

Khemmis är ett doomband vars musikvideor med fördel hade kunnat utspela sig på en bergstopp med gitarristerna åmandes med håret fladdrandes i syntetisk motvind. Så pampigt är det, utan att någonsin vara i närheten av att vara glättigt och ytligt. Absolution är sex låtar som var och en gör mig nyförälskad när första ackordet slås an. Omfamna den mjuka doomkudden och häng med på tåget, säger jag bara.

Khemmis.



HELA LISTAN:
5. Khemmis - Absolution
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

onsdag 6 januari 2016

Årets Album 2015, plats 6: GOD MOTHER - Maktbehov

Heliga moder av Gud, vilket ös. Starka ord behövs för att göra den enastående hardcore som stockholmarna i God Mother levererar på Maktbehov rättvisa. Det är rent ursinne i upptempo från start till mål, som för övrigt är en hisnande resa på knappa halvtimmen. Musikaliskt är det snabb och ösig hardcore med en hel del grindcore i smeten som vi bjuds på och som för tankarna till exempelvis Converge när amerikanerna lyckas leverera som allra bäst.

God Mother bjuder både på en otrolig intensitet och ett våldsamt ös samtidigt som de visar på ett intelligent låtskrivande som går utanför den gängse boxen när det gäller hardcore. Det schizofrent växlande tempot med effektfulla breakdowns och krossande tunga partier som övergår till ursinnig grind oftare än du hinner blinka är en av albumets kännetecken och stora behållningar.

När jag lyssnar på Maktbehov vill jag liksom bara slita av mig vardagstristessen och mosha bort mot horisonten och aldrig komma tillbaka. Tur då att skivan inte är längre än en halvtimme så man inte hinner så långt hemifrån. Skivan ska avnjutas i sin helhet men spår som svängiga "Entombed" och sludgiga "Nothing" fungerar bra som uppvärmning. När jag får äran att bevittna God Mother på en scen i närområdet är risken stor att jag eller någonting i närheten kommer gå sönder.

God Mother.



HELA LISTAN:
6. God Mother - Maktbehov
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire


Kramar VV

Årets Album 2015, plats 7: TRIBULATION - The Children of the Night


När vi börjar närma oss upploppet på denna lista är det glädjande att hitta fina svenska placeringar. På plats sju återfinns nämligen Tribulation, death metalbandet från Arvika som gjort ett enastående kaos med både dödsmetallen och världens samlade tyckarkår när det gäller tung musik under 2015. För är det något svenskt band som tjusat den breda massan under 2015 är det värmlandssönerna, som placerat sig på en uppsjö av alla hyllningslistor till det gångna musikåret med The children of the night. 

Är det någon som ska utmana dem till tronen är det i så fall Ghost, ett band som många jämfört dem med. Musikaliskt är det heller inga jättekliv mellan banden. Båda använder klassisk och proggig rock som bas i sin musik även om de utvecklar den åt var sitt håll. Tribulation har ett tyngre och hårdare sound än de lite snällare landsmännen och är betydligt ösigare. Det är inte heller någon sockersöt rensång likt Papa Emeritus III som basist och sångare Johannes Andersson ägnar sig åt, utan ett angenämt väsande i bästa black metalstil.

The children of the night är bandets tredje album och på det har de fortsatt röra sig från dödsmetallen mot en slags svartrock med starka melodier och med en mörk och teatralisk stämning, mycket tack vare Johannes Anderssons väsande sång som påminner mig om hur det progressiva folk- och blackmetalbandet Agalloch låter. Det är en uppvisning i starkt låtskrivande och en sällsynt stark samling låtar som var och en har sin egenhet och charm. Catchy hiten "Melancholia", instrumentalt vackra "Själaflykt", rockigt drivna "The motherhood of God" och "Holy libations" är några som fastnat lite extra. Skönt släpiga och episkt vackra avslutningslåten "Music from the other" är också en favorit och lämnar mig alltid lika djupt imponerad av det fina musikhantverk som The children of the night är. En av årets mest välskrivna alster, utan tvekan.

Tribulation



HELA LISTAN:
7. Tribulation - The children of the night
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

måndag 4 januari 2016

Årets Album 2015, plats 8: PANOPTICON - Autumn eternal

Metalvärldens motsvarighet till singer songwriters måste ju vara de black metalprojekt vi ser med en man eller kvinna bakom rodret. En ensam människa, framför allt numerärt men i fallet black metal med stor sannolikhet också känslomässigt, med en massa kreativitet, egentid och goda instrumentkunskaper som gör sin egen grej. Panopticon är ett sådant projekt med Austin L. Lunn från Louisville, Kentucky som upphovsman. Med sin sjunde fullängdare Autumn eternal har han letat sig in djupt i Veckans Vråls hjärta för att stanna. Det handlar om melodiös och atmosfärisk black metal med influenser från post metal och amerikansk folk, ingredienser som gifter sig alldeles utmärkt tillsammans och som gör mig fullständigt knäsvag.

Autumn eternal är nämligen rakt igenom en bländande vacker skiva. De vemodiga melodierna går som en bärande tvärbalk igenom musiken, oavsett vilket tempo eller vilken intensitet kompositionerna befinner sig i för stunden. Det kan för övrigt vara ganska ombytligt. I ena stunden är det ursinniga blast beats, i den andra är det smäktande stråkar, lågmäld rensång eller ambientpartier. Panopticon klämmer in det han känner för i sina black metalsymfonier, och allt fungerar. Det är inte tråkigt en stund och Austin L. Lunn visar ständigt att han är en lika imponerande instrumentalist som han är en skicklig låtskrivare. Musikens allra största behållning är dock är den känsla den lämnar hos mig när jag lyssnar. Det ligger en melankoli och en sårbarhet över Autumn eternal som berör mig på djupet och som är hypnotiserande vacker. Inte ett öga är torrt när slidegitarren går igång på avslutande "The winds farewell", om du inte gråtit slut på tårarna tidigare under skivans gång vill säga.

Panopticon.



HELA LISTAN:
8. Panopticon - Autumn eternal
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

lördag 2 januari 2016

Årets Album 2015, plats 9: HIGH ON FIRE - Luminiferous

Plats nummer nio tillfaller ett rutinerat och potentiellt slitet gäng från Kalifornien. Nämligen High On Fire, som med Luminiferous släppt sitt sjunde album. Och visst låter det slitet om trion, men inte på ett trött och avdankat vis utan på det sättet det ska om man tjänat nästan två decennier i rockens tjänst. Luminiferous är en ösig, snygg och rökig (vilken substans röken innehåller låter jag vara osagt) samling låtar som rör sig i skön terräng mellan sludge och stoner metal.

Sångaren och gitarristen Matt Pike har en pipa som vittnar om både rutin och hårt leverne och hans sång är en av de stora behållningarna på den nio låtar långa skivan. Som allra bäst är den när tempot tonas ner och den raspiga melodin i hans stämma får briljera. Låtarna "The falconist" och "The cave" är lysande exempel på det, låtar som för övrigt ger sköna vibbar av Mastodon. Matt Pike och Brent Hinds från nämnda band hade faktiskt kunnat utgöra ett fint duettpar.

Luminiferous är en uppvisning i hur en ösig och rockig metal ska skrivas på bästa möjligast sätt. Jämför till exempel det tunga gunget i "Carcosa" och det snabba tvåtaktsöset i "Slave to the hive". Båda spåren skickar östempen rätt upp i taket, men med helt olika medel för att nå dit. High On Fire lyckas på Luminiferous få en att känna sig som born and raised med tuffa tatueringar och bongrelaterad rethosta, hur långt det än må vara från sanningen. Det är en bedrift värd allt beröm och definitivt en plats nio på listan över förra årets bästa album.

High On Fire



HELA LISTAN:
9. High On Fire - Luminiferous
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire


Kramar VV

fredag 1 januari 2016

Årets Album 2015, plats 10: MINSK - The Crash and the Draw


Årets första dag är här, och det känns som det brukar i kroppen. Jag ser fram emot detta året. Jag tror till och med att det kan bli bättre än det förra. Politiskt, känslomässigt och mänskligt behöver inte 2016 prestera mycket för att bli bättre än 2015. Musikaliskt däremot, blir en tuffare uppgift att hantera. Men medan vi väntar på vrål som komma skall fortsätter vi tillsammans att minnas de fantastiska album som släpptes under 2015. Minsk med The crash and the draw till exempel, som mycket välförtjänt glidit in på topp tio med sin omvälvande och finstämmigt brutala hybrid av post och sludge metal. Om man undrar över ursprunget är det tyvärr inte Vitryssland, det hade ökat på mångfalden på denna pinsamt homogena lista, utan Illinois borta i Amerika. En fantastisk skiva har de i alla fall släppt, som fortfarande växer på mig för varje lyssning.

The crash and the draw öppnar övertygande och vann mig direkt med den i tempo och känsla mycket omväxlande "To the initiate". När sedan ett av plattans tyngre spår "Within and without" följer fattar man vinken. Det här är ett musikaliskt hantverk av rang. Minsk musik lyckas vara ångestfyllt vacker ena stunden, för att sedan krossa allt under sig med tyngd och brutalitet, och sedan vända tillbaka till ett lugn igen. Allt gjort så skickligt att man inte ens reflekterar över hur svårt det egentligen är att göra på ett övertygande sätt. Den röda tråden ligger i den desperation och det suggestiva som ligger som ett tungt täcke över bandets låtskrivande och inte minst den fantastiska sången, som för tankarna till Neurosis när den rör sig i dess mest desperata tonlägen. Brutalt ärliga "The way is through" är en personlig favorit i hård konkurrens med spåren som nämnts ovan och vackert avslutande "When the walls fell". När jag är på rätt humör är det här egentligen en klar topp fem av årets album, men när min kropp och knopp inte klarar det Minsk kräver av mig hamnar den lite längre ner. Det är helt och hållet mitt eget fel.

Minsk.


HELA LISTAN:
10. Minsk - The crash and the draw
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV