Recenserar: THIS GIFT IS A CURSE + PALMLESS - Babel 18/3

Jonas Holmberg, This Gift Is A Curse. Foto: Veckans Vrål

Efter ett mindre entrérelaterat mankemang tar jag mig in i lilla baren på Babel och känner peppen växa i takt med att min nyinköpta Budvar blir lättare i handen. This Gift Is A Curse och Palmless står nämligen på menyn ikväll. De förstnämnda ett band jag länge velat se och de senare ett intressant nytillskott från Malmö som dessutom har release för sin debut The nine exits (2017).

THIS GIFT IS A CURSE
Jag ska inte sticka under stolen med att det framför allt är för stockholmarna och deras ondskefulla och kolsvarta hardcorevariant som jag tagit mig till Babel. Deras senaste skiva All hail the swinelord (2015) slog mig rakt över tinningarna, så pass att den tog en stabil plats som 2015 års bästa album (https://veckansvral.blogspot.se/2016/01/arets-album-2015-plats-1-this-gift-is.html).

Inramningen i lilla baren på Babel kanske inte är den optimala. Trots att sångaren Jonas Holmberg med tydlig gest snabbt ser till att det blir så mörkt som det går innan bandet kör igång, står vi trots allt i en relativt väl upplyst bar där jag tillbringat många suddiga timmar svajandes till betydligt mer elektroniskt baserad musik. Ett band som This Gift Is A Curse ska i mitt tycke avnjutas i anonymt mörker för att hypnosen ska bli total. Att det är golvspelning tillför dock en hel del plus till lokalens konto och när nämnde sångare inleder med att smeta in sig i blod och tjära gör närheten att alla sinnen får dela på upplevelsen.

This Gift Is A Curse. Foto: Veckans Vrål

Känslan av lokalens tillkortakommanden glöms snabbt när bandet kör igång tunga "Big sleep" från debuten från 2010. Det skitiga soundet på skiva återvinns fint på bargolvet och den obevekliga centrifugalkraft som finns i This Gift Is A Curses musik gör sig ännu starkare när det är en meter till närmsta stärkare. Den desperata tonen i musiken förstärks också tusenfallt när det ibland bara är decimeter till en Jonas Holmberg som med stor inlevelse värker ur sig sången. Det är också extra fint när gitarristen Patrik Andersson och basisten Lars Gunnarsson fyller på med lite bakgrundsvrål. Sådant är man ju oerhört svag för.

This Gift Is A Curse. Foto: Veckans Vrål

Låtar från senaste skivan avlöser varandra i "Rites", "New tempels", "Hanging feet", "Swinelord" och "We use our dead as vessels" innan vi som sista låt bjuds på ett nytt alster i "Blood is my harvest", en fin bit som bådar mycket gott inför framtiden. Bandet ska in i studion i år och en rimlig kalkyl för släpp av ny skiva lär väl vara sent i år eller tidigt 2018. Där är vi dock inte än utan vi befinner oss fortfarande på Babel, där This Gift Is A Curse verkligen levererade över mina högt ställda förväntningar. Det är omöjligt att inte sugas med i den kaotiska virvelvind som levereras musikaliskt av bandet, precis samma känsla som jag får när jag lyssnar på dem på skiva. Samtidigt är det renande för själen att bevittna den katarsis som bandet förmedlar att musiken ger dem. Den känns helt äkta, och visar på ett djup som många band inte lyckas med att gestalta live. Ett mörkt bråddjup utan botten.

Palmless. Ljuset gör varken Palmless eller min fotokonst rättvisa. Foto: Veckans Vrål

PALMLESS
Min förförståelse om malmöitiska Palmless är skral och sträcker sig till en snabb genomlyssning av debuten The nine exits (2017) som kvällens spelning är releasefest för. Det jag hört låter lovande och det finns ju inget bättre sätt att upptäcka nya band än genom att se dem live. När kvartetten kör igång konserten är det mer melodiska tongångar än föregående akt medan de delar riktningen åt black metal i bred tolkning. Faktum är att Palmless spelar en egen blandning av skramlig post hardcore och black metal med lite stämningsbyggande partier hämtat från post rocken, en musik som för tankarna till band som Oathbreaker och Ghost Bath för att nämna några.

Live har de en instrumentering med klassiska trion trummor, gitarr och bas medan sångaren sköter både sång, elektroniska inslag och dessutom skakar liv i gamla mellanstadieklassikerna bjällra och klocka. Bandets musik gör sig mycket bra live, speciellt i dynamiken mellan lugna partier och riktigt medryckande inslag som varvas med intensiv rens. Trots att jag inte känner igen en enda låt är det omöjligt att inte dras med, och jag lämnar Babel med en enda tanke. Detta måste jag lyssna mer på, och det nu. Det borde du med.

Fler foton:

Introritualer. Fötö: Veckans Vrål

Kramar VV