A COLOSSAL WEEKEND: Fredag

Mutiny On The Bounty. Foto: Veckans Vrål

2016 dreglade jag avundsjukt över A Colossal Weekends line-up och förbannade mig själv att jag inte sett till att ta mig till det då debuterande festivalkonceptet. Undra på att jag blev taggad när det blev klart att jag skulle få äran att helgpendla över sundet till ett Vega, smällpackat med intressanta bokningar och som det skulle visa sig en mycket trevlig festivalupplevelse av den mer städade och vädersäkrade sorten. Två dagar var det, och en redogörelse per dag känns ju rimligt. Här följer mina betraktelser över fredagen.

TOUNDRA
Det är inte alltför ofta som band från Spanien passerar min radar, men tack vare A Colossal Weekend har jag nu fina Toundra att ta fram ur den mentala bandencyklopedin som alla vi musiknördar går och bär på. Jag stövlar in precis i tid till första låten längst upp i Vega-komplexet där man byggt upp en tillfällig scen, Lounge, dock utan soffor och sömnig elektronisk dripdrop-musik. Tvärtom, från scenen strömmar en rivig och instrumental post metal från kvartetten, som har Madrid som bas. Musikaliskt blandar Toundra melodisk atmosfär med tyngd på ett sätt som gör sig väldigt bra live, där omställningarna från lugn till ös blir effektfulla partystarters. Det jag framför allt tar med mig från Toundras gig är dock bandets härliga scennärvaro. Gitarristerna och basisten höjer ständigt sina instrument mot taket för att signalera att något fett är på ingång och vi bjuds till och med på några synkroniserade hopp i klassisk hardcorestil. Det är en fröjd att se, och en värmande känsla av musikalisk kärlek sprids i kroppen när jag iakttar den mest exalterade skaran längst fram i publiken.

Toundra. Foto: Veckans Vrål

MUTINY ON THE BOUNTY
Först ut på festivalens största scen, Lille Vega, är Mutiny On The Bounty som kommer från ett annat exotiskt bandland, nämligen Luxemburg. Som jag förstått det har bandet tidigare kört med sångare men numera ligger tyngden på det instrumentala, som utgörs av en rytmisk och experimentell rock mot en melodisk fond av blippande gitarrharmonier. Det är inte lika tungt som föregående akt, men lika ösigt och riktigt dansant. Den härligt stötigt rytmiska musiken är lätt att digga till, vilket både publik och band gör. De mycket effektfulla pauserna - vi kan kalla dem breakdowns - får huvudena i lokalen att gunga extra mycket. På scen är det gitarristen Nicolas Przeor som roligast att vila ögonen på. Han fullkomligen studsar av energi och sköter också mellansnacken. Både Toundra och Mutiny On The Bounty är band som jag inte lyssnat på innan men som båda med en härlig glädje på scen och medryckande musik fått mig på riktigt bra humör.

REDWOOD HILL
Något mer bekanta är danska Redwood Hill, som jag såg på Copenhell förra sommaren och som med sin post black metal snurrat ett par varv på Spotify sedan dess. När de kliver på Lounge är det betydligt aggressivare framtoning än de tidigare akterna. Tre av fem i bandet har svarta huvtröjor på med huvorna uppe och jag finner mig ha svårt att byta sinnesstämning efter de positiva och flörtiga spelningarna jag precis sett. Det är dock fint att se sångaren Marcos inlevelse och hur det till synes stundtals nästan brister för honom i vissa partier. De uppbyggande partierna i bandets musik blir något tomma transportsträckor live, men när det är som allra mest tyngd i musiken är det riktigt, riktigt bra. Avslutande "Poseidon" är fantastiskt bra med en mer melodiös sida av bandet som jag gärna sett mer av.

Deafheaven. Foto: Veckans Vrål

DEAFHEAVEN
Fredagens headliner är tveklöst kaliforniska Deafheaven, vilket både märks på andelen yngre deltagare och kvällens största trängsel framför Lille Vega. Live är bandets stora behållning sångaren och frontmannen George Clarke. Sedan jag såg bandet på Roskilde 2015 är luggen längre och blicken om möjligt galnare. I övrigt är hans maner på scen sig likt. Han vinkar ständigt in publiken och dirigerar med fast hand i samklang med musikens takt. Det är i stort han som gör att bandets performance så underhållande som det är, även om tillfälliga basisten Patrick öser på bra han med. Tydligen för sista gången, vilket annonseras till publiken. Låtmässigt drar bandet först av tre bitar från nyaste skivan New bermuda (2015), "Brought to the water", "Baby blue" och "Come back", innan de kör ett kul och för mig något otippat inslag i form av Mogwai-covern "Cody", som släppts på en split med Bosse-de-Nage. Avslutningsvis fyrar man av de för publiken största kanonerna "Dream house" och "Sunbather", och trots att jag verkligen uppskattar "New bermuda" på skiva så smittas jag av hitkänslan när publiken märkbart går mycket mer igång på låtar från bandets största succéalbum. I övrigt har jag svårt att slita mig från George Clarke. Han har verkligen ett sinne för dramaturgi. Förutom nämnda gestikulerande, som aldrig upphör, utgörs det exempelvis av att han spelar luft-kontrabas på mickstativet, ömsom high-fivar, ömsom smeker publikens händer med lätta fingertoppar samt vrålar flera decimeter från micken likt wailande r´n b-divor gör. Han gör det som är Deafheaven som liveband, i princip på egen hand.

ANNA VON HAUSSWOLFF

Anna Von Hausswolff. Foto: Veckans Vrål

När kvällens för mig egentligen allra mest intressanta akt ska kliva på är det ändå hyfsat med folk kvar framför Lille Vega. Jag och min festivalkompanjon Daniel står dock inför ett tågrelaterat dilemma vilket får följden att vi måste lämna konserten i förtid. Innan dess hinner vi avnjuta en mycket stämningsfull och vacker stund tillsammans med en av Sveriges i mitt tycke mest intressanta artister just nu, som med både orgel, munspel och framför allt en helt fantastisk röst höll mig och resten av publiken i ett hårt men omtänksamt grepp, vilket gjorde det extra svårt att lämna. Anna Von Hausswolff lyckas verkligen med att fylla tomrummet i musiken med en magnetisk dragningskraft live och det känns som att bevittna en ballong fylld av känslor som när som helst kommer brisera. Magiskt bra.

Apropå magi var lördagen helt fantastisk. Byt inte kanal, för snart kommer text och bild från den.

Kramar VV