 |
| Celeste. Foto: https://celestes.bandcamp.com/ |
Berlinskt band som kör 70-talsdoftande rock som nosar på gränsen till metallens förlovade land. Det svänger fint om senaste alstret Rough times, och att bandet lyckas locka mig säger en del då jag inte brukar falla så lätt för retrorocken i vanliga fall.
Satyricon - Deep calleth upon deep (album, 2017)
Satyr och Frost är tillbaka med besked på Deep calleth upon deep. Jag har lyssnat för lite på den klassiska duons diskografi i dess helhet för att placera senaste skivan i deras musikaliskt ombytliga kronologi, men gillar det jag hör.
Celeste - Infidèle(s) (album, 2017)
För ganska exakt fyra år sedan var denna blogg precis nyfödd och jag hittade nya band som jag älskade stup i kvarten. Celeste från Lyon var ett sådant, som med förra skivan Animale(s) (2013) smälte mitt hjärta med dess iskalla och svartnade sludge med hardcorekänsla. Uppföljaren Infidèle(s) har inte gjort mig besviken efter några lyssningar.
pg.lost/Wang Wen - (split-EP, 2017)
Postrockarna i pg.lost är ju från Sveriges Peking och lämpligt nog har de nu släppt en split med kinesiska genrekollegorna i Wang Wen. Som alltid tokstabil instrumental musik med episka melodier och kul att få sig lite kinesisk musik till livs.
Amenra - Mass VI (album, 2017)
Belgiskt band som maler på sin hardcore/doom/sludge i makligt tempo med en stämning som ger kalla kårar längs ryggraden, mycket tack vare sångaren Colin van Eeckhouts gälla desperationsvrål. Riktigt fin bekantskap som jag velat göra ett tag.
Enslaved - E (album, 2017)
De namnkunniga och rutinerade black metalrävarna i Enslaved har ju lämnat modergenren bakom sig sedan länge, med undantag av några få ingredienser. På E är det mer medryckande än någonsin och det finns till och med hitpotential här och där. Håkon Vinje är ny på rensång och gör det bättre än sin föregångare. I sommar kommer de till Copenhell och det lär jag slänga ett getöga på.
Watain - "Nuclear alchemy" (singel, 2017)
Erik Danielsson o co är ju inte kända för att kompromissa med svartmetallens renhet och första släppet från kommande skivan Trident wolf eclipse, "Nuclear alchemy", lämnar ingen förhandlingsmån den heller. Trots att jag inte är ett superfan av bandet är det svårt att stå oberörd när man manglats till en blöt pöl på golvet i tvättstugan där hemma.
 |
| Dawn Ray'd. Foto: https://dawnrayd.bandcamp.com/ |
Ännu mer black metal. Liverpoolsk sådan, med en otroligt uppfriskande antifascistisk och anarkistisk ansats, till skillnad från den så tröttsamma satanistiska tematik som exempelvis bandet ovan kör med. Black metal med hjärtat på rätta stället alltså, och dessutom är den melodisk och fin. Sa jag att de sjunger om klasskamp? Jag måste köpa en t-shirt.
Bell Witch - Mirror reaper (album, 2017)
Kanske årets vackraste album. Amerikanska doom-duon Bell Witch förlorade trummisen och grundaren Adrian Guerra 2016, som då precis hade lämnat över till Jesse Schreibman. Bandets andra grundare, basisten Dylan Desmond, har tillsammans med Schreibman burit fanan vidare och skapat ett mästerverk för att behandla sorgen i Mirror reaper, en 83 minuter lång skiva organiserad i ett enda spår. Bas och trummor i fyra tredjedelars timme är tvärtemot vad det låter en enda lång njutning, och så bedövande vackert och sorgset att jag går sönder gång på gång. Frivilligt.
All Pigs Must Die - Hostage animal (album, 2017)
Hoppet är långt musikaliskt till hårt slående hardcoregänget i All Pigs Must Die, med bl a Ben Koller (Converge, Mutoid Man + tusen till) och Brian Izzi (Trap Them). Sist det begav sig hamnade de på en andraplats på 2013 års årsbästalista över årets album (http://veckansvral.blogspot.se/2014/01/arets-vralalbum-2013.html). Vi får se hur långt det räcker i år, men fint är det i alla fall.
Kramar VV
